Ishockeyns födelseplats är Montreal, Kanada. Året är 1875. Det kommer att ta en hel generation innan någon i Sverige skrinnar och jagar en puck i stället för en boll. I Sverige fanns nämligen redan bandyn som etablerad sport när ishockeyn börjar komma till Europa.

I Tobias Starks avhandling skildras hur ishockeyn vinner mark åren efter första världskriget, hur ett plötsligt deltagande i grenen hockey i OS i Antwerpen 1920 – med ett lag av snabbt omskolade bandyspelare – blir startsignal för arbetet att vinna allmänhetens intresse för sporten. Ett arbete som lyckas över förväntan och gör ishockeyn till stark nationalsport, kanske rentav starkare än fotbollen.

 

Historien är fascinerande. Dels för att den är full av anekdotiska berättelser: om idrottens maktmänniskor i samspel, om hur det tidiga spelandet på naturis betydde väldigt korta och oförutsägbara säsonger – ibland bara en enda vecka, som den milda vintern 1924/25. Om hur AIK värvade hela Karlbergs BK:s hockeylag 1929, inte mot kontant betalning utan mot hockeyutrustning och tre vinterpälsar.

I Svenska Dagbladet beskrivs ishockeyn efter den första matchen i Sverige 1921 som ”en blandning av bandy, fäktning och biljard”. Då hade bandylaget IFK Uppsala åkt från en bandymatch på förmiddagen in till Stockholm för att spela hockey på eftermiddagen mot ett lag från Berlin. Med kung och kronprins på läktaren, ett av många tecken på att hockeyn när den lanserades var tätt förbunden till aristokrati. Hockey var en sport för över- och medelklass och hade i princip hämtats till Sverige via dessa nätverk.

 

De fördelar med ishockeyn som betonades var ofta av materiell art: att den spelades på en mindre plan gjorde den mer publikvänlig eftersom sporten därför kunde flytta inomhus, därtill var spelet snabbare och mer dramatiskt, vilket också ansågs publikvänligt.

Den tidiga historien utspelas med ena skridskon i misslyckandet. Nära skandalen. Provisorier, fyllehistorier, misslyckade försök att lansera sporten i de nordligaste länen. Att ishockeyn från början genomgick en ”sportifiering”, en satsning på elit och inte på bredd, berodde på de korta säsongerna och på publikflirten: det var vanligt med tuffa uppvisningsmatcher som lockade en stor publik. Hockeyn var en paradox: modern och amerikansk, primitiv, rå, överklassig. Fattig men glamorös.

 

Landslaget börjar kallas Tre Kronor 1938, en klar anspelning på svensk historia, det nedbrunna slottet i Stockholm. Länge finns också en annan pseudohistorisk anspelning kvar, den som talar om vikingar, kämpar, stora män.

Men undan för undan byts landslagets image. Efter andra världskriget städade Svenska Ishockeyförbundet upp i en ”ny giv”: bort med fylleri, ekonomiska skandaler och hårt spel. Man går från brutal kamp till samspel, samarbete enligt den svenska modellen. Detta görs också i kontrast till de två stora landslagen efter andra världskriget, Sovjet (som hade ett starkt landslag från 1954, då man blev världsmästare första gången) och Kanada. Kanadensarna var de hårt spelande, våldsamma, och Sovjet, ja de var också samspelande men på andra sidan järnridån. Den internationella hockeyn passade så bra in i kalla krigets mentalitet, och Tre Kronor blev hjältarna i mitten, det neutrala Sveriges ansikte i världen.

 

Tobias Stark återkommer flera gånger till hur hockeysportens uppsving också berodde på en formkurva motsatt fotbollens, vilken aldrig kom upp i 1958 års nivå. Tre Kronor blev det landslag som skördade flest medaljer, och det i en tv-vänlig sport. Faktum är att ishockey var den första sport att sändas direkt, i november 1954 stod åskådare utanför radiohandlarnas skyltfönster och såg finalen i Stockholms-DM mellan Djurgården och Matteuspojkarna. Man kan säga att det nya mediet, fina samarbeten med kommunerna, som byggde ishallar samt en oljad propagandamaskin gav efterkrigssverige sina hockeyhjältar.

Under framgångsåren hade hockeyn naturligtvis slutat vara en angelägenhet enbart för över- och medelklassmän. Man lyckades, åtminstone periodvis, också få fler kvinnor i publiken. Tobias Starks undersökningsperiod, fram till 1972, rymmer inga kvinnliga hockeylandslag. Sporten var undantagslöst manlig och vit.

 

Tobias Stark undersöker ishockeyns genombrottshistoia historia med stöd av ett par begrepp, som ju syns redan i titeln: modernisering och nationell identitet. Folkhemstanken är närvarande i båda. Det är mycket som är spännande med denna lansering, mest kanske hur sporten kunde framställas som både traditionell – vikingatanken – och modern. En balansgång som är nog så gångbar inom både idrott och politik.

När ishockey-VM börjar i dag kan tankarna gå till den där milda, korta säsongen på tjugotalet. Nu möter körsbärsblommorna isen – en förvirrande åkning bakåt i tiden.


Kopierat från Aftonbladet.se